
Det gåtfulla folket är ett av flera exempel på det inspirerande samarbetet mellan Beppe Wolgers (text) och Olle Adolphson (musik). Visan framfördes i radiprogrammet Dagboken våren 1958.
Beppe skrev texten efter att ha läst pedagogen Helen Parkhursts bok Barn berättar om sig själva, där författaren summerar intervjuer med barn om liv och död, rätt och fel, syskon och låtsaskamrater. Helen Parkhurst ansåg att barnet sluter sig kring sina hemligheter och förblir gåtfullt.
Den boken blev en stor bekräftelse för mig. Långsamt förstod jag, att den som förnekar barnet i sig faktiskt går ut i en öken. Jag såg att barn alltid ställer de rätta frågorna, de som är viktiga. Att barn är rättvisa, har kärlek. Och så har de ett besynnerligt förhållande till sanningen, berättade Beppe långt senare.
Visan har väckt starka känslor i mer än 40 år. DN-skribenten Malena Rydell har avfärdat den som uttryck för en del vuxnas alienerade och slemmiga fantasi om barns fantasier. Journalisten och sångaren Tomas Andersson Wij har däremot beskrivit den som gåtfull i ordets bästa bemärkelse.
Det gåtfulla folket har blivit en svensk visklassiker och framförs ofta i kyrkorna vid barndop.